Under vår presentation så berättade vi om syftet med vårat besök – att starta kommunikation mellan våra skolor (och eleverna) och samarbete. Vi berättade även om skolan vi kommer från och det framgick under besöket hur lika skolorna är ändå. Det märktes på den stora blandningen på elever i skolan och på de olika nivåerna i kunskap hos eleverna, men detta tillgodoses efter bästa förmåga av de utmärkta lärarna på skolan. Skolan kan skatta sig lycklig som har lockat så många bra lärare till sig. Efter att ha presenterat oss så delades vi in i grupper (efter språkförmåga) för att diskutera det som skiljer våra skolor åt och vad deras förhoppningar för utbildningen är. Under de samtalen lärde man sig åtskilligt.

Efter att skolan var över så hängde några av oss med elever från skolan som mer än gärna ville visa oss lite av Suly, bjuda på middag eller bara umgås, vilket var mycket trevligt och uppskattat!

Efter en lång dag var det skönt att äntligen lyckas somna in för ännu ett tidigt uppvaknande nästa dag!

Resan var mycket lång över bergen och resan hem blev ännu längre, alla i Kurdistan som kör taxi och buss tycks inte kunna de rätta vägarna. Men nog om det.

Det hände mycket spännande saker denna dag och det är svårt att sammanfatta allt – men det skall ske – men vi fick i alla fall träffa och tala med några parlamentariker som har hand om utbildningsfrågor och de var mycket nyfikna på situationen i Suly för Folkhögskolan och även i utbildning i Kurdistan i övrigt!

Istället för att vi fick ställa frågor så var det vi som blev utfrågade om hur man bör göra med utbildning för unga!

Men några var intresserade av Folkhögskolan och ville väldigt gärna besöka den för att se mer hur saker och ting görs på en Folkhögskola. Henrik, rektorn för skolan och Pia, Tornseglaren fick även möjlighet att få tala och uttrycka sig om hur det går för skolan och vad som behövs. För problem finns!

Resan hem var mycket lång, men nog kände man att det var rätt så häftigt och givande att få göra detta besök, alla händelser till trots!

Vi började dagen med att mötas upp sedan steg vi på bussen som vi hyrt och for iväg till Hiwa Kadirs andra arbetsplats (han är även lärare på skolan) Sardam, ett stort förlag. Vi fick träffa ett flertal kända personer för deras engagemang i politik och kultur, så som konstnärer, författare och poeter, exempelvis Sherko Bekas, en mycket respekterad poet i Kurdistan som även är högsta hönset på Sardam.

Sedan åkte vi till Amna Soraka, ett gammalt fängelse från Saddam tiden som man har gjort om till ett öppet museum så att man kan lära sig om tortyren och avrättningarna som skedde där och även andra folkmord som skett mot Kurder.

Vi hade en guide som berättade for oss om vad de olika fängelse rummen hade haft för betydelse och bilder på fångar som avrättats. Det var oundvikligt att inte bli rörd. Vi avslutade dagen med att gå och se en film som har kommit ut nu den har veckan som handlade familjen, hedern och att man inte alltid kan gifta sig med den man känner kärlek för. Vi diskutera filmen på Aso Folk High School tillsammans med deras elever och lärare om vad vi tycker om filmen och dess budskap.

Vi promenerar och diskuterar allt vi ser och tar bilder för att kunna sammanställa allt senare, det är så mycket intryck och händelser så att det är svårt att kunna få med allt.

Under promenaden så går vi till en katolsk kyrka som finns i närheten, det finns två i staden varav denna är lite nyare, den andra är väldigt gammal och finns mitt i city.

Vi går in i kyrkan och sätter oss och lyssnar på en kör som säkerligen övar inför söndagen, det är mycket vackert. En präst möter gruppen och de som talar kurdiska i gruppen berättar för honom vilka vi är. Han bjuder oss till att sitta och dricka te och tala med honom en stund – efter en mycket kort överläggning så bestämmer vi oss givetvis för att tacka ja.

Vi sitter och talar med honom i ett rätt så stort rum som ser ut att vara ämnat för större sällskap än vårt och får te serverat, det är en mycket trevlig stund. Vad som sades och vad alla tyckte och kände i detta möte förtäljs senare.

Efter att ha lämnat kyrkan så är vi alla hungriga på mat. Efter fortsatt promenad och diskussion om vad vi bör äta så bestäms det till slut en plats. Vi äter tillsammans och har det trevligt. Sedan skiljs vi åt och bestämmer oss för att på gå åt de hållen vi känner för och ses morgon inför det som stundas.

Pia, Miwan och Elias träffas tillsammans på perrongen för Arlanda express för att på så vis ta sig till flygplatsen och samtidigt så var Aras och Madeleine lite närmare Arlanda än oss och Soza likaså. Så de behövde inte ta sig dit på samma sätt.

När vi ses så saknas en person.

Lahib!

Men inte blir det något större panik för det, han kommer nog – snart.

Vi får höra genom telefon att, oj oj oj – det har skett en bilolycka så de kommer för sent – men som genom ett trollslag så kommer Lahib med sin lillebror som gråter vid avskedet när vi står och checkar in vårat bagage, och eftersom att han är i vårt sällskap och att Aras är len med orden så kan han givetvis så komma förbi alla andra som köar.

Men, det spelade i slutändan inte större roll om nu någon hade varit försenad, för flyget är också försenat, inte ovanligt, så det är givetvis ingenting man ska planera för.

Efter väntan så får vi boarda flighten och så börjar resan mot Kurdistan.

Väl framme så välkomnas vi väldigt varmt av Aso eleverna som står och väntar på oss! Försening till trots.